God sista jävla kväll
Imorgon bär det himåd igen. Känns som vanligt när man är på semester, vemodigt.
Även om jag inte åkt särskilt mycket (läs 3 halvdagar), hade jag lätt kunnat stanna längre.
Värst var nog idag, när man klätt sig med alla 17 kilo ytterkläder, tar sig ner för backen från stugan, uppför nästa mördarbacke, ner för backen ner till liften, ont som fan i ena ankeln hela vägen. På med skidor, upp i liften.
Åker EN gång. Sen skriker ankeln att den inte vill åka mer. Vadå vill inte? Då är man inte go på ankeln. Hade ankeln varit en människa hade man skällt ut den efter noter!
Vad i helvete håller du på med? Här håller man på och ställer upp och hyr skidor och pjäxor och stavar och man klär på sig och man går en lång jävla väg (omväg märkte vi idag) för att komma till backen för att du ska ha roligt! Och detta är tacken! FY FAN för dig!
Men om man inte vill klassas som/misstänkas för att vara psykiskt störd (att stå och skälla ut sin ankel är kanske aningens labilt), så gör man inte så, man gör ju inte det. Hursomhelst så kunde det låtit så om man inte är orolig för omgivningens intryck av en, det kunde det ju.
Nädåsåatt, det var ju allt vackert bara att vandra tillbaka till stugan. Sådär graciöst som bara jag kan.
Men nu skiter vi i det, för det är ju trots allt lördag. Ska ta mig i kragen och dricka upp mitt rosé och sen ska jag och min högt älskade man gå ut med soporna.
Flarra till ongen, virre till pappan och rosé till mamman.
En talande bild skulle varit med, men det krånglar ju som vanligt. De vill att man ska förminska så mycket så man hade väl inte sett nåt ändå. Well well, vad är väl en bal på slottet?
Fotnot: detta inlägget författades för drygt två timmar sedan, så vi har redan varit ute med soporna, vi är liksom inte ute och ränner så miss i nassen.
