Linas lilla värld ♥

-Tisdagen den 1:a mars 2011-

13:00 skulle jag in på kontroll i Helsingborg. Som nästan alla andra gånger jag var in där för kontroller skulle jag även idag köra in själv. Idag var det tillväxtultraljud och CTG.
När jag satt och åt frukost hemma vid halv tolv, ringde Fredrik och sa att han ville följa med på ultraljudet.
Han var vid huset och jobbade den dagen eftersom det inte riktigt klaffat på jobbet.
Så vi kör in där och väntar på vår tur i väntrummet. Samma gamla tidningar. Jag brukar få första tjing när det kommer en ny tidning. 
Jag känner igen några andra mammor som också går på kontroller ofta. Nickar lite igenkännande.
Undrar vilken läkare det kommer bli idag. Nu har jag träffat nästan alla som jobbar där. Är nog bara en eller två läkare kvar.
Idag är det den danske läkaren, Jesper. Han är trevlig och noggrann. För några veckor sedan gjorde han UL av flödet i navelsträngen och hörde att bebisens hjärtslag hoppar över ett slag var tionde sekund. Det var normalt och något den skulle växa ifrån sen, sa han.
Idag mäter han lårben, mage och skalle tre gånger vardera för att få en så exakt mätning som möjligt. Vid detta laget vet jag vart på skärmen och vilka siffror jag ska titta på för att kunna luska lite i hur det gått innan läkaren säger något.
Han lägger upp handduken på magen och säger att jag kan torka av. Siffrorna är inte bra idag. 28+5 och 30+6, så stort beräknas fostret vara. Jag är idag i vecka 32+5.
Jag suckar och tänker att "Detta är inte bra". Reser mig upp och slänger handduken i tunnan med smutstvätt.
Läkaren säger inget ännu, men ber mig lägga mig på britsen igen. Han vill mäta igen, tycker inte det verkar rätt.
Han gör om allt igen. Lårben, skalle, mage, tre gånger. Samma siffror. Bebisen beräknas väga 1263 gram. Borde väga 18-1900 gram i denna veckan.
Läkaren berättar att bebisen inte växt något alls sedan förra TUL (tillväxtultraljud), och tillväxthämningen är nu runt 46-48%, förra gången var det 24%. Läkaren säger att jag ska bli inlagd idag, och att man kanske får börja fundera på att förlösa mig tidigare.
Hur mycket tidigare, frågar jag utan att egentligen vilja höra svaret.
"Inom en vecka".
Där blir vi nervösa, jag och Fredrik, vi tittar på varandra och försöker ta in informationen vi just fått. Inom en vecka ska vi bli föräldrar.
Jag kommer inte ens kunna ta mig till vecka 34 var det enda jag tänkte på.
Klockan är nu kanske 13:45 och vi får komma in i CTG-rummet. När barnmorskan satt på remmarna och hör hjärtljud lämnar hon oss i vanlig ordning. Då börjar tårarna rinna på mig.
"Varför kan det aldrig bara vara bra?"
När jag suttit i ca 20 minuter kommer barnmorskan in och kollar kurvan. Jag har sett att hjärtljuden legat mycket högre än vanligt, och idag är inte BM nöjd med kurvan.
Antagligen går BM ut och pratar med läkaren redan nu, men vi får sitta kvar ett tag till.
Från denna punkt går allt ganska fort. En förlossningsläkare som heter Moa kommer in i CTG-rummet, samtidigt tar man blodtrycket på mig, och berättar att vi ska få ett rum på förlossningen.
Varför förstår jag inte riktigt ännu, förra gången jag blev inlagd fick jag ju ett rum på BB direkt?
Moa säger att de vill övervaka bebisen lite mer, eftersom den indikerar att den inte har det toppen där inne.
Vi står ute i korridoren på obstretiska mottagningen medan danske läkaren, BM och förlossningsläkaren står och pratar och tittar på CTG-kurvan.
Nu börjar jag skaka i hela kroppen. Vågar inte tänka längre.
Moa visar in oss till förlossningen, innan hon springer iväg för att fixa ett rum, säger hon lite i förbifarten att det nog snart blir förlossning.
Vad är snart, om några dagar eller om några timmar?
Fredrik finner sig och frågar. Då är det dags för nästa chock. 
Innan dagen är slut är hennes svar.
Vi tittar på varandra med stora ögon och vet inte riktigt hur vi ska bearbeta detta, säger inget till varandra, kramas bara.
Jag suckar och skakar, "Klockan är nu 14:30 och vi står och väntar i korridoren på ett förlossningsrum. Detta var ju inte riktigt meningen"
När vi kommer in på rummet är det en massa personal som presenterar sig, ber mig sitta på sängen, sätter CTG-remmar igen, hjärtljuden fortfarande höga.
En BM eller USK försöker sätta kateter på ovansidan av handen, ber om ursäkt för att det inte lyckades, försöker igen. Jag bryr mig inte. Bryr mig inte om det gör ont på handen, känner nog inte ens smärtan. 
Vad är det som händer? Varför blev det såhär? Hur ska detta gå? Klarar jag detta? Klarar bebisen detta?
Jag får en infart i armvecket och en på handen till slut. Fredrik får gröna kläder att ta på sig, och jag ska klä av mig. Jag ska ta av alla mina smycken. Mina händer blir svettiga så jag får inte av mina örhängen, är så nervös och skakar. Det tar säkert 10 minuter för mig att få av smyckena (kändes som det i alla fall).
Man sätter kateter och ber Fredrik byta om. Innan han gör det går han ut och ringer till våra föräldrar. Klockan är runt 15:00 nu.
När Fredrik bytt om är mina koagulationsprover klara. Det var dessa man väntade på innan operationen kunde påbörjas. Jag hinner gråta lite till hos Fredrik innan det är dags att åka ner till operation.
I operationssalen är det mycket folk. Någon presenterar sig och ska raka mig på magen, någon annan ska sätta spinalbedövning. En annan sitter uppe vid mitt huvud hela tiden, Daniel hette han, enda namnet jag kommer ihåg. Moa visar sig till slut också och hon ska få hjälp av Kerstin, en läkare jag träffat flera gånger under mina kontroller.
När jag fått spinalbedövningen får jag lägga mig på operationsbordet och invänta bedövningen. Nu är det några minuter kvar innan man börjar och jag får för mig att titta på klockan.
15:30.
Operationsbordet vinklar de till vänster av någon anledning och det känns som att man ska glida av bordet, men jag är fastspänd informerar de om.
Någon frågar om jag fryser eftersom jag skakar så okontrollerat i kroppen, men det gör jag inte. Sedan får jag syrgas.
Bedövningen har tagit och man börjar operera. Fredrik sitter vid min vänstra sida och håller min hand, och under hela tiden tittar vi varandra i ögonen. Det är det enda vi kan göra. Maktlösa till tusen.
Allt känns väldigt obehagligt när läkarna jobbar. Alla inälvor dallrar och jag ser framför mig hur man har öppnat upp hela magen på mig (det har uppenbarligen inte gått till så eftersom jag har ett bikiniärr som är ca 15-20 cm långt).
När de drar och rycker som värst börjar paniken krypa fram och det dröjer inte länge innan den har intagit mig i hela sin storhet. Antagligen stiger pulsen och Daniel vid min högra sida börjar prata med mig och lugnar mig ganska snart.
15:48 hör vi barnskrik.
Jag fattar nog inte riktigt.
Jag fattar inte att det är VÅRT barn som skriker, tror nog att det är någon annans, men det är ju bara vi i salen.

Nu har jag ingen aning om hur lång tid det tar, men Fredrik får gå iväg och titta på bebisen. En BM tar över hans plats och håller mig i handen under tiden han är borta.
Hon säger grattis och jag undrar nästan varför, fattar fortfarande inte. Hon frågar om hon får berätta vad det är, och jag nickar. "Det är en flicka." 
Då fattar jag och tårarna rinner.
Hon ställer några frågor och försöker småprata, men allt är i ett töcken och jag är nog inte intresserad av att prata med henne. Jag vill ju se mitt barn.
När Fredrik kommer tillbaka har han hunnit hälsa på vår dotter, klippt navelsträngen och pussat på henne. Han säger att hon är helt perfekt och världens finaste. Barnläkare och personal från neonatalavdelningen tar hand om Wilda. Fredrik får följa med upp till neonatalavdelningen, och jag ska sys ihopa, tar visst lång tid.
När allt är klart kommer Moa fram till mig och berättar att allt gått jättebra. Sedan ska jag försöka komma över i vårdsängen igen. Det visar sig inte vara helt lätt när man är bedövad från midjan och ner. Jag får lyftas över eftersom jag inte kan hjälpa till alls själv, en mycket märklig känsla (eftersom det är jag som brukar göra liknande moment i jobbet), nästan så att man ville be om ursäkt.
Operationen är klar kanske vid 17-tiden och nu måste jag ligga på en postoperativ avdelning eftersom mitt blodtryck var ganska högt under operationen. De som jobbar på avdelningen säger att jag bör ligga där för övervakning i åtminstone två timmar.
Jag skakar fortfarande och personalen lägger på filtar, tittar oroväckande på blodtrycksmätaren och frågar om det brukar vara så högt.
När klockan är sju har jag frågat så många gånger när jag kan få åka därifrån att de går och hämtar en läkare, egentligen är nog blodtrycket för högt, men min bedövning börjar släppa, jag kan vifta på tårna och lyfta benen 20 cm.
Vid 19:30 rullas jag upp på neonatalavdelningen och in i kuvösrummet.
Och där ligger hon. Hon är så liten, jag ser henne knappt. Gråter för att jag inte ser henne.
Det är mörkt i rummet (eftersom omgivningen ska efterlikna livmodern), och hon ligger nerbäddad i en så kallad toffla, så man kan inte se ansiktet. Gråter för att hon är så liten. Gråter ännu mer för att jag inte kan ställa mig upp och titta på henne ordentligt, hålla en hand på henne. Det här är så fel. Det var ju inte såhär det skulle bli.
Personalen och Fredrik försöker vrida sängen, höja kuvösen och ändrar ryggläget på sängen, men det hjälper inte. Till slut kan jag sticka in en hand och känna på hennes rygg. Så sitter jag där i den mest obekväma ställning i nog 1½ timme, sen tycker de att vi ska åka in till förlossningsrummet igen och få fika, vi har ju inte ätit på hela dagen.
Inte förrän dagen efter kl 14:30 får jag träffa henne "på riktigt", hon får komma ut ur kuvösen och ligga hos mig.
Fredrik hade rätt, hon ÄR verkligen helt perfekt.

Wilda Friberg, född i vecka 32+5, 40 cm lång och 1140 gram lätt.
Och världens finaste.