Linas lilla värld ♥

Satt och redigerade min förlossningsberättelse ikväll medan Fredrik tittade på Tramsformers, föga intressant för mig ju.
Strax efter att jag skrivit ner berättelsen första gången läste jag den ganska många gånger med jämna mellanrum, lite för att bearbeta och tjata igenom dagen så att jag inte ska gråta varje gång jag tänker på den. Grät förstås varje gång jag läste den, trots att det är mina egna ord och trots att jag redan gått igenom det en gång på riktigt.
Nu har det ju gått ganska lång tid sedan jag läste den sist, utan att gråta.
Men idag när jag läste den börjar jag plötsligt snörvla lite. Som att vara tillbaka på ruta ett. Eller är det bara lite återupplivning av minnen kanske.
När mitt snörvlande ökar hör jag att Fredrik reser sig från soffan och jag vet att han är på väg in till mig i datarummet.
Då börjar jag skratta och torkar tårarna eftersom jag nu känner mig lite löjlig.
Jag har ju kommit över detta, är inte ledsen längre.
Han ler när han kommer in och kramar mig, "Jag älskar dig så mycket".

Jag älskar dig precis lika mycket tillbaka, Fredrik, för att du kommer och kramas när det behövs (och när det inte behövs).