Ett långt jävla andetag.
Idag har vi haft kalas för Wilda. Det blir inte lättare för varje gång. Det blir inte det.
Det känns som att jag tog ett djupt andetag imorse klockan åtta när jag vaknade, och inte förrän vid halv tolv ikväll andades jag ut.
Denna gången skulle vi vara 22 st. Det är inte sittplats som är problemet. Inte heller är det mat. Eller tårtor.
Det är hela grejen tillsammans, alla smågrejer.
Handla-inte glömma något, duka-inte glömma någon, maten-inte misslyckas, inte göra för lite eller på tok för mycket. Tårtor-inte misslyckas, dricka-handla hem, ställa fram, se till att drycken är kall, inte glömma öppnare. Stolar-har vi så att alla kan sitta, nej kör iväg och hämta en till. Stryka dukar-den var tydligen för kort när båda iläggskivorna är i, förlåt Fredrik, stryka ny duk. Räcker lasagnen?-nej, kör in och köp ostsås så jag kan göra en till. Ska brödet verkligen jäsa TVÅ gånger à 30 min? Då hinner ju inte lasagnen bli klar?! Fan, förträngt att göra salladen, är det inte varmt här?
Tusen, miljoooooner smågrejer bidrar till att huvet är helt tjockt av allt man ska komma ihåg. Det brukar leda till att man glömmer fetaosten som också skulle fram, eller att man glömt dressingen. Faktiskt glömdes inget i den kategorin denna gången. Det var handlingen det föll på.
Jag var och handlade till kalaset tidigare i veckan. Det enda jag medvetet sparade till fredagen var sallad, gurka och tomat.
Så Fredrik köpte detta i fredags.
"Detta går ju skitbra det här, huset är städat och än så länge är läget under kontroll."
Jag ska göra tårtor på kvällen, och det ska vara hallon i tårtan, men sen skulle man spara en del hallon till glasyren. Detta gjorde givetvis inte jag.
Så lördag morgon vid halv nio-tiden kör jag till mitt andra hem och inhandlar hallon. Är vid gott mod, känns fortfarande bra det här.
När hallonglasyren är gjord och tårtorna är färdiga är det dags att gå på lasagnen samtidigt som brödet. Det är här något går snett. Kaos.
Jag börjar läsa på Foccacia-förpackningen och inser att jag glömde köpa jäst när jag handlade i onsdags. Jag ber Fredrik köra in och handla.
Ostsåsen kokar inte upp som den ska eftersom jag inte har någon större gryta än den som används. Osten tar slut och jag får ta reserven i frysen. Ostsåsen stänker upp på min hand och brännskadar den.
Nu börjar jag bli lite smått irriterad på den här jävla såsen. Ja, men då bränner vi lite i bottnen på kastrullen, varför inte liksom?! Till slut blir såsen varm och osten har smält, det får duga, är min spontana reaktion. Vid detta laget är det inte bara kaos i min hjärna utan även i köket med all disk och en gnällig tjej som hänger vid benen och vill komma upp.
Så, nu har jag gjort 4 lasagner och när jag tittar på formarna får jag plötsligt för mig att det inte alls räcker. Det sätter sig i skallen på mig som klistret på flugfångarremsorna man hänger vid fönstret på sommaren.
Detta leder till att Fredrik får åka in och handla. Igen.
När han kommer tillbaka med ostsås har jag nästan gjort en lasagne till färdig, och jag kan känna mig lugn igen. Brödet är också under kontroll, efter många om och men.
Nog för att man är och handlar titt som tätt, men TRE gånger inom loppet av 5 timmar är kanske lite att ta i?
Lite lustigt (tycker jag) blev det när Fredrik köpte ostsåsen, men det är en liten anekdot jag sparar på till en regnig dag.
Imorgon är det tilltalande att provköra cykelsitsen Wilda fick idag, får se om min andning har normaliserats tills dess och om vädret är bra. Och om jag hinner, har ju ett rätt pressat schema nuförtiden.
